Jag har alltid varit smal, och rätt ointresserad av min kropp. Eller snarare omedveten, på gränsen till avvisande. Envist hängde den med mig, kroppen, som en klängig nästan-kompis man helst skulle slippa, men lärt sig tolerera.

För några år sedan hände nåt som ändrade allt. På kort tid gick jag upp massor i vikt, och efter en tid lika snabbt ner igen. Jag var tillbaka på min tidigare vikt. Bara bra så långt. Men det stannade inte där. Känslan var ungefär som när man åker i en hiss som inte stannar där man tänkte gå av. Man gör sig beredd att stiga av på entréplanet men hissen fortsätter neråt, neråt, neråt. 

Jag föll ner i kaninhålet och precis som Alice i Underlandet tappade min kropp sin form när jag ramlat hela vägen ner. Eller rättare sagt, jag upplevde den på helt nya sätt. Jag kände mig stor, liten, smal, tjock, allt om vartannat. Framförallt såg jag min kropp för första gången, en helt ny kropp. Och för första gången var jag intresserad, jag tyckte om det jag kände och såg.

Ganska snart ledde det här till nån slags ätstörning, men utan att jag var sjuk. Det inser jag nu, men förnekade under lång tid. För andra såg, något annat än vad jag såg. Förra året spårade det ur totalt. Sedan december 2016 går jag i behandling och kämpar med att reducera min undervikt, som det så finkänsligt kallas i ätstörningsvården.