M ska ta en promenad, jag ska åka och handla mat (förstås). Bra! Då hinner jag smygväga mig en gång till före lunch. Stirrar på siffrorna: två och ett halvt kilo ner på två veckor. Inget extremt, men ändå: wow, nu kör vi! 

Alla tankar på lunch försvinner.  Men då blir det frågor och tjat när M kommer tillbaka. Utan att tänka börjar jag fejklaga: värmer stekpanna och kastrull (tomma) lite grann på spisen. Tar fram pasta, rensar och skär upp lite grönsaker. Kladdar ner stekpannan och redskap med olja. Slänger sedan alla ingredienser i sophinken. Ställer allt i diskhon och sköljer av lite, men ser till att spisen är rejält smutsig och lämnar lite spår av mat på bänk och skärbräda.

Går nöjd iväg men vänder mig om och ser mitt fatala misstag: det tydligaste tecknet att jag nyss ätit är att allt är diskat, avtorkat, skinande rent, perfekt. Det här är alltför uppenbart fejk. Diskar därför allting, inklusive morgondisken, torkar och ställer tillbaka allt på sina platser. Polerar spisen, putsar luckor, sopar och torkar golvet. Som jag brukar göra. Nu är det perfekt. Jag skulle kunna dölja ett mord med alla de här villospåren.

Resultat: en till lunchfri dag, utan jobbiga frågor. Men på kvällen, en liten eftertanke: varför gjorde jag så? Jag kunde ju bara ha ljugit. Hade inte varit första gången. Jag är verkligen sjuk, sjuk.