Nästa vecka är sista Idunveckan. Den som känts så avlägsen, men ända ständigt närvarande i tanken, från första dagen: hur kommer det att gå när de åtta behandlingsveckorna är över? Alla i gruppen som slutat före mig har sagt ungefär samma sak: "skitläskigt", "skrämmande", ”jag borde vara mycket friskare, jag har inte kommit tillräckligt långt!” Men jag känner inte så. Jag är inte färdig, inte riktigt redo att köra vidare utan stödhjulen som Idun givit mig. Men jag behöver nåt nytt, ta nästa steg, hur vingligt det än blir.

Hur frisk är jag då? Ett enkelt svar: jag är i balans, men definitivt inte frisk. Vaksam men inte orolig. Ätstörningen sitter fortfarande kvar i huvudet, men kroppen är i bättre skick. Jag har fortfarande kvar impulser att fuska med maten, men jag agerar inte på dem hela tiden. Jag är X kg tyngre, har kommit tillbaka till vikten jag hade under många år innan jag blev akut sjuk. Jag vet att det är en riskvikt, inte en friskvikt. Men det är den jag kan leva med just nu. Jag vet inte om det kan kallas acceptans, men i alla fall tolerans. Tills nyligen gav det mig panik, nu har jag nog resignerat inför ett faktum: jag måste väga så här mycket, minst.

Hur gick det till? Inte genom att resonera mig fram utifrån alla fakta jag fått om ätstörningar. Inte genom disciplin, att följa matschemat utan undantag, Inte med ACT-tekniker eller problemlösningsmallar. Inte genom att ställa upp ett hägrande mål, en belöning när jag är frisk. Inte ens genom rädsla, skräck för att bli ännu sjukare. 

Jag tror att jag helt enkelt tröttnade. Eller snarare, jag blev distraherad. Mitt fokus gled iväg till annat i mitt liv. När hjärnan slutade svälta blev jag mer öppen för andra saker i mitt liv igen. No big drama. Kanske kan jag en dag säga att jag är frisk. Just nu är jag nöjd med att fungera hyfsat väl.

Det låter knappast som en heroisk seger, öga mot öga, tills ätstörningen är nedkämpad. Men kanske är det bara en del av sjukdomen, att se det svart-vitt, som en boxningsmatch på liv och död. Det kanske är bättre att bara lämna ringen. Det kanske vore en riktig seger.