Så jag trillade ner i kaninhålet igen. Hur oväntat var det? Sett här nerifrån, inte alls.

För ett och ett halvt år sedan slutade jag på Idun, med högsta betyg: "SEDI-resultat: Ingen diagnos uppfylld. Ingen ätstörning". Exmensuppgiften, att köpa ett par byxor i rätt storlek, dvs min nya storlek, hade jag klarat av. Men sen var det mitt hemliga tillägg till överenskommelsen med behandlaren: så fort jag är klar putsar jag bort x kg från slutvikten. Vilket gick fort och lätt. Byxorna ligger fortfarande oanvända i garderoben.

Redan det var väl en varning. Annars gick det bra, tills det plötsligt inte alls gjorde det. En god vän, som utifrån egen erfarenhet kunde se igenom alla mina dimridåer, blev orolig i november. Sen fortsatte det sakta men säkert neråt och i april var läget ohållbart. Jag skrev en egenanmälan till SCÄ. Sju månaders väntetid, sa de.

Fyra månader på öppenvården gav inget resultat den här gången heller. I januari drog jag i nödbromsen: vi var på väg mot Idun.