”DET VAR I BÖRJAN av maj som Hanna till slut stod utanför porten till den stora röda SCÄ-byggnaden ett stenkast från Mariatorget och undrade hur den här behandlingen skulle hjälpa henne, när allt annat hade misslyckats. Dessutom var hon rädd. Det gjorde ont att gå sönder, men det gjorde ont att läka också. Hon drog ett djupt andetag och klev över tröskeln.”

Gå din väg men stanna, Johanna Nilsson

 Det var i början av maj också när jag kom till den stora röda byggnaden för att, precis som bokens Hanna, börja dagvårdsbehandlingen på Idun. Huset var knappast nytt för mig, jag hade gått i öppenvården i fem månader och varit där säkert 20 gånger för olika samtal och undersökningar. Utan någon framgång. Men nu skulle jag tillbringa varje dag där, var tredje vecka, under ett drygt halvår.

 Idunkorridoren var inte heller ny. Jag hade förstås googlat och hittat många bilder och bloggar som nämnde Idun. En väldigt egendomlig känsla att gå in där för första gången, och ändå veta i detalj hur det ser ut. Och vad man gör.

Jag satte mig på en bänk och stirrade ner i golvet. Tittade inte upp ens när andra passerade förbi. Plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn, med en lite frågande ton. Tittade upp förvirrat och sa hej. Min blivande behandlare, som jag skulle samtala med varje dag. Gick in i dagrummet som hon pekade ut. Jaha. Ser ut exakt som i Johanna Nilssons bok, tänker jag. Stora soffor med kuddar och filtar, bord fulla med papper, böcker, pennor, pussel. Höga fönster där solen lyste in.

Satte mig i en av sofforna, jag var först. Sedan började folk droppa in. Inte helt lätt att se vem som var deltagare, vem som tillhörde personalen. Men till sist var vi 6 ätstörda och 4 ostörda på plats.

Det kommer göra ont, som Hanna sa. Jag drog ett djupt andetag. Jag var över tröskeln.